Fallbeskrivning 1

 

TIDIGARE LIV

Om livsresor du gjort men (trodde att du) glömt.

Fallbeskrivning 1: Man 50-55 år, soldat i Okinawa.

K= Klient, T=Terapeut (dvs jag, Eva Milton). Mina kommentarer och frågor i kursiv stil.

Läs Håkans gripande upplevelse med hans egna ord. Tack Håkan för att jag fick berätta det här!

Håkan berättar.

Mina (Evas) kommenterer med kursiv stil.

 

Bakgrund till varför Håkan sökte hjälp hos mig:

För snart 8 år sedan drabbades jag av en aortadissektion, opererades akut, var nära (mycket nära) att dö. Jag gick sjukskriven en ganska lång tid efter operationen innan jag så sakteliga återvände till ett (ganska) normalt liv igen.

Första tiden efter operationen låg allt fokus på att återhämta mig fysiskt, Så småningom förstod jag att det också fanns behov av att bearbeta det som hänt psykiskt, då det hela var ganska traumatiskt. Det fanns tankar om vad som hänt, varför och tänk om jag hade dött osv, som behövde bearbetas.

Bland allt det här fanns också återkommande minnen, som på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare, kunde tränga fram vid de mest oväntade tillfällen och ta plats i mitt medvetande på ett sätt som var ganska obehagligt.

 

Den moderna sjukvården ville gärna hänvisa till PTSD (post traumatic stress disorder) med hänvisning till traumat som min tidigare operation varit upphov till. Det lät rimligt i mina öron, men en sak störde mig fortfarande: om det varit PTSD så borde mina påträngande minnesbilder ha handlat om händelser kopplade till operationen eller tiden därefter. Men det gjorde dom inte.

 

Under en tid trodde jag att de påträngande minnena försvunnit, men när dom kom tillbaka igen så började jag googla runt och leta information om PTSD och påträngande minnen. Jag upptäckte då att uppkomsten av påträngande minnen i samband med PTSD och minnen från tidigare liv, beskrevs på samma sätt.

Jag googlade vidare och hittade en hypnosterapeut som på sin hemsida skrev om att hon bland annat jobbade med att "behandla" människor med problem från PTSD och med att hjälpa människor att ta reda på mer om minnen från tidigare liv.

Jag kontaktade henne, berättade om mina påträngande minnen, sa att jag inte vet vad dom beror på, men att jag gärna vill få dom att sluta tränga sig på om det går. Samtidigt påpekade jag att jag var nyfiken på vad dom betydde.

 

Här följer historien om vad som hände när jag träffade henne.

Dom påträngande minnen som jag haft har alla handlat om en och samma sak. Jag befinner mig i en situation där jag är jagad och springer(för livet) och har känslan av att det kommer sluta illa.

Min hypnosterapeut berättar om hur det hela kommer gå till, sedan får jag sätta (lägga) mig tillrätta i en bekväm fåtölj, fälla bak ryggstödet, lägga upp fötterna och slappna av och blunda. Sedan börjar hon sakta men säkert hypnotisera mig genom att få mig allt mer avslappnad.

Jag tänker att det här kommer aldrig att gå, men känner efter ett tag hur kroppen blir tyngre och hur tankarna börjar kunna röra sig fritt.

 

Så småningom frågar hon.

-Var befinner du dig nu?

-Jag vet inte, men jag såg en Pagod.(Inte ett ord jag använder ofta. Ett slags buddistiskt tempelbyggnad, Finns i stora delar av sydostasien.)

 

-Vad gör du?

-Jag springer, i en skog.

 

-Varför springer du?

-Jag är jagad.

 

-Är du ensam eller med andra?

(Minnena som kommer fram under hypnosen spelas upp som en film i mitt huvud. Men det är en hackig film som består av korta minnessekvenser med avbrott däremellan på allt från några sekunder till några minuter.)

-Nej, det är jag och tre eller fyra personer till.

 

-Hur ser ni ut?

-Vi har gröna kläder.

 

-Kan du berätta något mer?

-Vi har gevär i händerna .(I filmen, har jag vridit mitt huvud till höger och sett mina följeslagare, alla har gröna uniformer på sig och gevär av typen M1 Garand eller Lee Enfield i händerna. Alla är "vita", efteråt drar jag slutsatsen att vi är amerikaner eller engelsmän och tidseran är andra världskriget)

 

-Vad gör du nu?

-Springer i djungeln.(Den här gången sa jag inte skog, utan djungel.)

 

-Vad gör du med handen? (Utan att vara medveten om det har jag börjat knyta och öppna höger hand.)

-Jag kan inte hålla geväret i den handen längre.

 

-Varför då?

-Jag har så ont i höger arm.(Och nu gör det ont i armen också.)

 

-Var någonstans?

-Högt upp.

 

-Vad har hänt?

-Jag är skadad. Skjuten i armen, ovanför armbågen.

(Ungefär vid den här tidpunkten känner jag hur tårarna börjar rinna ur mina ögon.)

 

-Vad händer nu?

-Vi kommer ut ur djungeln.

 

-Vad ser du då?

-Jag ser gräsbeväxta kullar framför mig. Vi springer upp för kullen.

 

-Vad gör ni sedan?

-Vi lägger oss i gräset.

(Handen fortsätter öppna och sluta sig, jag har ont i armen och tårarna rinner nerför mina kinder.)

 

-Vilar ni?

-Nej, vi söker skydd.

 

-Från vad då?

-Fienden.

(Jag får allt svårare att prata, viskar fram mina svar.)

 

-Vad händer nu?

-Vi springer igen.

 

-Varför då?

-Fienden kommer.

 

-Vad händer nu då?

(Under en lång stund kan jag inte svara alls, sedan viskar jag.)

-Det är över nu.

 

-Vad är det som är över?

-Jag är högt över kullen och ser mig själv där nere. Längre bort ser jag en sjö mellan kullarna.

-Ser du något mer?

-Nej.....

 

Hypnosen avbryts, jag är rejält omtumlad. (Evas anm: hypnosen är inte avbruten, bara upplevelsen av det livet. Nu gör vi reflektioner från ett högre perspektiv innan vi avslutar - Håkan skriver mer om dessa nedan)

 

Håkan reflekterar:

Allt kändes mycket verkligt. Utan att veta säkert vad jag ska tro, så kändes det som om jag dog där på den gräsbevuxna kullen.

Kan det vara så? Lever vi flera liv? Jag vet inte, riktigt. Egentligen inte konstigare att tro på det än att tro på Gud. Jag har tänkt en hel del på det som hände.

Om jag och tre fyra "brothers in arms" är ensamma i djungeln, jagade av fienden (Japaner) så är vi antagligen någon form av spaningspatrull. Annars borde vi vara fler. Känns rimligt kanske.

 

Nu några mer eller mindre långsökta kopplingar till mitt nuvarande liv. På en galge i hallen hänger en jacka, som i färg, snitt och tygval mycket påminner om en uniformsjacka från andra världskriget. Jag har haft jackan i tio år, mycket längre än jag någonsin haft någon annan jacka. Jag använder den fortfarande.

 

För 28 år sedan var jag och min fru i Skottland på semester. Då vi besökte en plats med gräsklädda kullar, fylldes jag med känsla av att höra hemma där som jag än idag kommer ihåg.

För några år sedan när vi var på semester i USA, hände precis samma sak när vi stod och såg ut över gräsklädda kullar på prärien.

Känslan av att höra hemma är alltså inte kopplad till landet utan till landskapet.

En annan sak, jag har rest en del, besökt dom flesta av Europas länder, varit i USA, rest i Afrika, varit i Qatar och på Sri Lanka. Men aldrig haft minsta lust att besöka tex Tahiland eller Vietnam, utan snarare närmast med avsky sagt att jag aldrig vill åka dit.

 

Och till slut - ända sedan jag var liten har jag älskat att vara på upptäcktsfärd i skogen. Vi flyttade ut på landet där vi bor nu. Om man drar en cirkel med en kilometers radie runt vårt hus så finns det idag inte en enda plats där jag inte har varit, jag har letat rätt på alla stigar som finns, både dom som används av människor och dom som används av djur och jag kan garanterat hitta både dit och tillbaka om man slumpvis märker ut en plats på kartan. Och när jag är ute och går, är jag alltid mycket uppmärksam på ljud och rörelser runt omkring mig och på spår i marken.

Jag antar att har man en gång blivit överumplad av fienden och flytt i panik, så vill man inte göra om samma misstag igen.

Långsökta slutsater? Javisst. Alla får tro vad dom vill.

Men när jag dör (om många år) så vill jag bli kremerad och få min aska utspridd på en gräsklädd kulle. Sedan, när jag kommer tillbaka i nästa liv, då ska jag bli ... ...

 

Efterforskningar och upptäckter

Några dagar efter mitt besök hos hypnosterapeuten inledde jag ett researcharbete.

Jag googlade på pagoder, sökte efter krigsskådeplatser i Stilla havet under andra världskriget, såg på gamla journalfilmer och kontaktade en krigshistoriker som specialiserat sig på den del av andra världskriget som utspelade sig i Stilla havet. Kanhända finns det fler platser, där de händelser jag beskrev under hypnosen kan ha utspelat sig, men jag hittade i alla fall en där allt stämmer - Okinawa.

 

I slutskedet av andra världskriget invaderade Amerikanska styrkor den Japanska ön Okinawa, det krävdes hårda strider och resulterade i många tusen dödsoffer på båda sidor. Här finns de naturtyper jag såg under hypnosen samt en pagod. I det svar jag fick från krigshistorikern jag kontaktade fanns detaljerade beskrivningar av såväl vilka förband som deltog i striderna som vilka som befann sig tillräckligt nära staden Naha där pagoden finns för att kunna ha en chans att se den.

 

Om det nu var så att jag i ett tidigare liv var med om striderna på Okinawa så var jag sannolikt en del av 6th Marines 2nd Batalion. När jag väl kommit så långt så släppte jag tankarna på tidigare liv och vad som hänt under hypnosen, jag tänkte att det är väl så här långt jag kan tänkas komma i mina efterforskningar. Men en sak störde mig lite grand:

 

Never to quit - Att aldrig ge upp

När hypnosen var över (hypnosen var inte över, endast upplevelsen av det Tidigare Livet. Nu befinner han sig i ett högre energistillstånd - Evas anm.), så frågade hypnoterapeuten mig vad jag lärt mig av det jag varit med om och jag svarade blixtsnabbt

- Att aldrig ge upp.

Jag undrade var jag fick det ifrån.

 

Så gick veckorna, det kom annat emellan och jag tänkte inte så mycket på detta, men så plötsligt slog en tanke mig (fråga mig inte var den kom ifrån, för det vet jag inte): Många olika förband håller sig med ett motto, tänk om 6th Marines 2nd Batalion har ett.

 

Jag satte mig vid datorn, googlade fram en sida som hade en lång lista med amerikanska förband och tillhörande motton. Jag letade igenom listan och när jag kom fram till 6th Marines 2nd Batalion förstod jag plötsligt varför jag svarat - att aldrig ge upp, på frågan jag fått.

Deras motto är nämligen - "Never to quit".

Evas kommentarer:

Håkans påträngande minnen upphörde omedelbart efter sessionen och har sedan dess inte återkommit. Nu har det gått ett år sedan han hade sin upplevelse och kunde lösa upp orsakerna från roten genom att återuppleva och förstå.

Nibh sapien amet taciti lorem magna sodales quia